♦ Kapitel 1 ♦

”Till vem?” frågade jag över Sannas rygg. Hon satt och började skriva på ett sms. Vi satt i korridoren in till klassrummet och väntade på att gå in. Nästan hela klassen var där. De flesta satt helst tysta, jag kunde inte förstå varför. Det var nästan alltid bara vi som pratade, jag och resten av tjejerna.

”Till Erika såklart!” sa Sanna. Hon skrev ett antal hjärtan innan hon skickade. Jag tog upp min gråvita mobil och gick in på ett spel jag hade. Jag hörde sedan hur folk började resa sig upp och ett nyckelklick hördes. Det verkade som om lärarna kommit och låst upp dörren till klassrummet. Jag stoppade ner mobilen i fickan och började gå in. Mina knallrosa strumpor var som i kontrast mot det gråa golvet. Jag hade för övrigt ett vitt linne och ett par jeans på mig. Det rosa var mest för att få lite färg. Mitt blonda hår var uppsatt i en prydlig knut och mitt ansikte var sminkat. Jag satte mig diskret på min plats och inväntade att läraren skulle börja tala. Jag satt bredvid en kille i min klass som hette Kalle. Han var en av de som var duktiga i skolan i klassen och han var den bästa på matematik också. Jag hade tur som hamnade bredvid honom, för då kunde han hjälpa mig om jag hade problem med matten. Mitt favoritämne var bild, men jag var inte så bra på det. Vi hade ett bildfreak i klassen också, och hon målade underbart! Jag har aldrig sett någon måla så fint i vår ålder. Hennes namn var Sara, och jag brukade alltid på bildlektionerna gå till hennes bänk och titta på hennes teckningar, även om hon verkade avsky när folk gjorde det.

”Ja, då var det dags för historia. Kan någon säga vad som hände med Vasaskeppet?” började vår lärare. Flera händer räcktes upp, men jag gjorde inte det. Detta var en lätt fråga, men jag ville inte svara inför hela klassen. Vår lärare fortsatte att prata på och jag ägnade min tid åt att pilla på pennorna som låg i en burk framför mig. Jag lyssnade uppmärksamt, men liksom kunde lyssna bättre när jag hade något att göra under tiden.
När äntligen rasten kom gick alla tjejerna ut i korridoren. Vi tog på oss våra skor, men gick inte ut. Istället satte sig alla och tog upp sina mobiler. Det är det enda vi gör, klickar på mobilerna.

Vi är tio tjejer i klassen. Det är bra, för då lämnas aldrig någon utanför. Bland annat är det Sanna, Miranda, Louise och Nina som anses vara de mest snygga och coola tjejerna i klassen. Efter dem kommer jag, Ylva, Tilda, Wilma, Embla och Sara. Det är vi som inte pratar alltför mycket. Det är inte riktigt så att någon har bästisar, men man kan ju se hur Sanna och Miranda alltid sitter, och hur Louise, Nina och Ylva alltid är. Vi resten är liksom bara hangarounds som ingen märker av.

Jag satte mig bredvid Louise och Nina. De tittade upp på mig och fortsatte sedan med mobilerna. Miranda satte på en bra låt och alla började sjunga med, och Sanna och Ylva började till och med dansa. En ganska fånig dans dock, men de hade kul, det var huvudsaken. Jag klappade händer när de var klara och alla skrattade. Det var såhär vi hade kul. Alla återgick sedan till sina mobiler förutom Sanna och Miranda och dem som började snacka om skolmaten och hur dålig den var. Jag brydde mig inte så mycket utan fortsatte sedan mitt klickande.

”Herregud!” utbrast Louise bredvid mig och började skratta nå fruktansvärt hysteriskt. Jag lutade mig åt hennes håll när hon visade ett sms mot Nina. Nina började också skratta och sedan fick jag se.

>Ska vi se på bio med Bamse på lördag? Haha SKOJJA!! xD<

Sms:et var från någon i Louises handbollslag. Jag visste inte vem det var men jag började ändå skratta. Man var liksom tvungen, annars tyckte folk att man var dålig eller konstig.

Efter skolan var det enda raka att gå hem. Mitt hus ligger ganska nära skolan, så jag kommer hem på kanske tre minuter. När jag kommer hem brukar jag sätta mig vid datorn eller spela lite på pianot. Denna eftermiddag satte jag mig vid datorn. Jag loggade in på msn och kollade vilka som var online. Jag hade gjort en grupp med alla i min klass och märkte direkt att Miranda var online, men hon brukade nästan aldrig skriva till mig. Jag märkte också att Ylva och Tilda var inne. Det blippade till på skärmen. Sara hade loggat in. Jag brydde mig inte så mycket utan fortsatte kolla igenom kontaktlistan. Då kom jag också på att jag nästan aldrig hade hört Sara säga något. Knappt Ylva heller. Tilda hade väl sagt något ibland, hon var lite mer som jag.

Jag stirrade upp på skärmen när någon hade skrivit till mig. Jag klickade genast upp konversationen. Det var Tilda. Hon brukade jag ofta chatta med, även om vi nästan aldrig pratade i skolan.

>Hej vad gör du då? :)<

Jag stirrade på texten som verkade stirra tillbaka till mig. Jag funderade på något bra svar. Jag kunde ju inte säga ”inget” så jag skrev istället;

>Chattar och skriver på engelskaläxan själv då? :)<

>Nja inte så mycket.<

>Okej!<

Det där lät ganska bra. Jag hade ju i alla fall börjat lite. Det var liksom med denna konversation allt startade. Hur mitt liv kunde förändras så plötsligt. Jag kan inte förstå varför egentligen. Varför allt detta behövde hända innan jag fattade...

>Vad gör du imorgon?<

Jag stirrade på bokstäverna hon nyss skrivit. Jag stirrade och läste om minst fyra gånger. Jag antog nästan vart hon var på väg. När man frågar vad någon gör exempelvis imorgon, så tyder det ofta på att man vill vara med den personen efter skolan, eller att man bara undrar för att man inte har något annat för sig. Jag hoppades nästan på det första alternativet. Men så kom jag på att jag måste svara. Jag funderade länge. Min status vid msn var ”upptagen” så jag hade all anledning att inte svara. Jag låtsades att jag höll på med något istället, det skulle i alla fall vara ett bra fusk.

>Inget! :)<

Blev sedan mitt underbara svar. Jag väntade och väntade på svar. Det stod att Tilda skrev, och det tydde på att hon skrev någonting långt. Någonting väldigt långt. Jag undrade vad? Jag tänkte samtidigt på att jag kanske skulle bli medlem på någon internetsajt. Där kanske man träffar nya människor, liksom. Jag hade bara mina vänner i klassen, ingen annan. Det var lite tråkigt, och på pianot så var jag själv med min pianolärare. Sedan gick jag också på showdans, men där gick ingen annan som jag kände, utan jag var mest i bakgrunden där med.

>Jo, om du inte har något annat för dig kanske vi kan dra hem till mig? Du, jag, Wilma, Embla och Sara? De andra gick det för, och liksom om du vill hänga med får du gärna säga till :)<

Varför inte? Jag blev ganska glad, men inte förvånad när hon skrivit så och jag sa ja. Fast jag undrade om det inte skulle bli väldigt många pinsamma tystnader då. De verkade ju inte prata så mycket alls, ingen av dem.

Nästa dag var jag i fullt sjå med att fixa till mig. Denna dag kändes mer spännande än någonting i hela mitt liv gjort, av någon anledning. Jag valde först kläder, som blev en väldigt uppseendeväckande gul topp och ett par jeanstights. Jag tog då också en gulvit sjal över toppen och matchade med ett gult hårband. Sedan kom det till sminket. Jag visste inte vad jag skulle ta, utan bestämde mig för lite vanlig mascara och lite puder och tillsist läppglans. Det såg snyggt ut och jag blev nöjd. Jag drog en borste igenom håret och begav mig sedan till skolan. Det var en kylig morgon och vinden pinade på. Jag undrade om jag skulle få se de där tjejerna? Skolgården var täckt i vit dimma och man såg knappt vart man skulle. Det sprang små barn över skolgården och lekte, alla klädda i någorlunda varmare kläder än jag en sådan här kylig morgon. Jag gick direkt till vår korridor. Ingen var där förutom två killar. Jag drog upp min mobiltelefon och tittade. Nej, jag är inte speciellt tidig. Jag brukade komma den här tiden, det vet många, och då brukar det vara mycket folk här. Nåja, de var väl sena då! Jag satte mig på en bänk och fortsatte klicka på mobilen. Det hördes tydligt och det lät som om min hastighet med fingrarna var ungefär hundra kilometer i timmen. Efter en stund tog jag av mig min jacka och mina skor. Jag hängde dem på min plats och satte mig sedan. Plötsligt hörde jag någon komma. Jag reste mig genast upp men satte mig igen när det var ännu en kille som kom.
Fem minuter hade gått sedan jag kommit, och det var fem minuter innan vi började. Jag spanade ut på skolgården. Ingen där heller, och det var ju inte så lätt att se när det var så tjock dimma, men plötsligt tyckte jag att jag såg en kontur. När hon kom närmre såg jag att det var Sanna. Jag slängde mig nästan ner på bänken igen och andades ut. Tur att någon mer tjej i alla fall skulle komma. Vid närmare eftertanke, Tilda hade ju inte bjudit in de som snackade mycket i klassen. Hon kanske ville ha en stund med oss som inte gjorde det? Tankarna svävade runt i mitt huvud samtidigt som jag hörde att någon gick i korridoren bredvid vår. Det var Sanna. Undrar hur hon skulle reagera när det inte var någon att snacka så mycket med här. Hon gick tyst in i korridoren, som var helt knäpptyst hela den. Jag såg på henne där hon skred fram framför mig, och till min förvåning slog hon sig ner bredvid mig och suckade. Hon granskade mina kläder noga innan hon började prata.

”Vet du, du skulle ha lite blandad ögonskugga till de där kläderna. I ditt fall skulle jag tagit lite beigt och vittsilvrigt som framhäver din ögonfärg.” Efter de vackra och genomtänkta orden tog Sanna upp sin mobil och började klicka på den. Jag kom på vad hon skulle göra om hon inte hade någon att prata med, hon skulle givetvis börja snacka med någon via sms istället. Jag återgick själv till min mobil. Jag skämdes. Hur kunde jag missa att ta på mig någonting som var rätt? Allting verkade fel, och hela klassen skulle märka det, eller kanske hela skolan? Jag rodnade och gömde mig under håret.

Senare när alla kommit hade vi svenska. Av någon anledning var jag en av de bästa i klassen på svenska. Jag kunde inte förstå varför egentligen, det bara gick lätt för mig. Jag såg emellanåt hur Tilda tittade på mig och log. Jag brukade le tillbaka. Det var härligt att hon gjorde det. Kanske kunde vi bli vänner? Bästisar? Sådana som Sanna och Miranda var? Jag hade ingen aning, men jag ville gärna veta.

När rasten kom satte vi oss som vanligt med våra mobiler. Vi klickade och blippade. Bluetoothade och spelade upp låtar. Dansade och tjoade. Det var som vanligt. Allt var som vanligt förutom Tildas leenden och blickar. Jag gillade det.

Tio minuter kvar av lektionen, sen blir det hem till Tilda. Jag tänkte väldigt tyst för mig själv och spanade på klockan istället för att läsa i geografiblocken som mina händer nu höll i där jag satt vid bänken. Jag höll även stadigt i en av blyertspennorna. Vad skulle jag ta mig till? Jag släppte ner blocken och kastade huvudet mot bänken, blev sedan liggandes där en stund. Jag orkade inte med mer skola! Jag ville bort från den nu... Jag tog upp huvudet och stirrade på klockan igen. Nio minuter kvar. Varför tycktes alltid klockan gå så långsamt i skolan och snabbt när man kommer hem? Jag har aldrig hittat svar på den frågan. För att förvirra mig själv vände jag blicken åt geografiblocken. Asien. Här stod det någonting om te. Indierna brukar ha kardemumma och kanel i sitt te. Tänk om man skulle kunna få en kopp te nu? Jag stirrade ut genom fönstret. Samma dimma som på morgonen låg över skolan. Jag hade inte märkt det förrän nu, eftersom vi inte varit ute på rasterna. Med ens blev jag lite rädd för de gråa molnen. För den gråvita dimman och för regndaggen som kom från ett täcke av grått. Jag suckade. Det var som om Tilda bestämt att vi skulle vara precis den här dagen med precis det här vädret.

”Ska du inte fortsätta med Asienarbetet?” Det var fröken som kommit fram till min bänk. Jag vände blicken åt blocken utan att titta upp på henne.

”Ja, självklart.” Jag låtsades le lite generad. Fem minuter, tänkte jag. Fem minuter tills jag kan prata igen.

Vi försökte att hålla det som en hemlighet. Vi ville inte ha frågor eller kommentarer från Sanna eller Miranda om att vi andra skulle vara. Eller inte alla andra snarare, Louise Nina och Ylva skulle ju inte heller vara med. Dagen var slut och vi såg Sanna, Miranda, Louise, Nina och Ylva tillsammans gå iväg. Sedan tog resten av oss våra saker och började gå ut vi med, fast åt andra hållet. Ingen sa någonting. Det var en obehaglig tystnad. Vad skulle vi säga? Skulle vi börja snacka bara? Eller skulle vi sitta hela eftermiddagen, helt tysta vid en tråkig film. Det fick mig att tänka på vad vi skulle göra? Vad gjorde dessa människor när de var hemma? Jag kunde faktiskt inte tro att de lekte med dockor, det var uteslutet. Det var barnsligt. Vi gick ju faktiskt i sjuan.

När vi hade passerat gränsen, jag brukade kalla den så, gränsen mellan skolan och resten av staden, så hände något konstigt. Efter tre meters gående började Tilda prata.

”Jag bor runt hörnet här, det är inte så långt att gå.” hon log lite vagt. Jag gick sist, och Tilda gick givetvis först eftersom hon var den enda som visste var hon bodde. Men det verkade ändå som om resten av tjejgruppen svängde precis i samma ögonblick som Tilda, att de liksom visste vart man skulle gå. Nej, det var omöjligt. Jag trodde aldrig att Tilda hade varit med någon förut. Eller det kunde ju inte jag veta? Tänk om de här tjejerna alltid var tillsammans, även om de inte var i skolan. Att de brukade gå hem till varandra efter skolans slut och ha en massa kul för sig? Och att detta var gången de ville ansluta mig till deras grupp? Jag funderade och mitt i allt kaos med tankar började en konversation.  Wilma började samtala med Tilda om något och Embla fyllde i. De tre började prata, och jag kunde märka hur jag och Sara gick lite efter dem. Vi gick längst bak och de andra tre i armkrok längst fram. De skrattade åt något kul. Jag hade aldrig förr sett dem skratta, eller vara så nära vänner. Tre till som var bästisar, nästan suckade jag.

”Nu är vi framme!” Med ens förstod jag att Tilda bara talade till mig och Sara, de andra verkade ju veta var hon bodde. Vi var framför en stor vit villa med svart dörr och asfaltsgång. Tilda gick fram till dörren och låste upp. Alla började automatiskt gå in och hänga av sig väskor och jackor. Jag följde deras exempel och letade efter en ledig krok.

Vi gick upp till Tildas rum. Det var ett ljust vitt rum med en modern träsäng. Alla satte sig på olika ställen, antingen i sängen eller på någon stol.

”Vad ska vi göra?” frågade Tilda.

”Vet inte” sa Wilma. Hon satt på skrivbordsstolen. Tilda stod upp lutad mot garderoben.

”Vad brukar ni göra?” jag blev skrämd över mina egna ord. Vad höll jag på med? Det lät säkert som att jag anklagade dem för att de var med varandra. Vad dumt.

”Typ...” började Tilda till min förvåning ”se på film eller köra dator eller hoppa studsmatta eller...”

”Studsmatta?!” Jag skrek av glädje och hoppade upp ur sängen jag suttit på. Med ens insåg jag vad jag gjort och rodnade. Alla blickar vände sig mot mig. Nej, tänkte jag. Nu säger de någonting dumt. Jag är korkad. Med ens såg jag hur Embla gav till ett litet skratt. Jag har skämt ut mig totalt, tänkte jag.

”JA!” ropade hon till min förvåning och ställde sig upp från sängen på precis samma sätt som mig. Jag log. Jag började fnissa och de andra hängde på. Jag hade inte gjort bort mig.
Jag hade bjudit på mig själv.

Den kvällen log jag när jag gick hem. Asfalten kändes så lätt under mig och väskans tyngd märktes inte. Aldrig för i hela mitt liv hade jag haft kompisar. Nu hade jag för första gången det, och vi hade haft roligt tillsammans.